För sisådär fem dagar sedan var det lördag. Då packade vi våra väskor och åkte bil i tre timmar. Sedan var vi i Bretagne, där fanns det hav.


Vissa tränade på att gå i sanden utan att lämna spår.


Och utforskade himlen på nära håll.


Det blåste.


Man kunde rita i sanden.


Och så åt vi glass i turistkvarteren.


På söndagsmorgonen vaknade jag upp i ett litet stenhus med en ovanligt speciell trappa.


Och fotograferade fötter och kände mig lite som en jätte för ett slag.


Vi hälsade på stranden en gång till. Det var lite kallt, då kunde man gömma sig i en grön jacka till exempel.


Eller spela luffarschack i sanden.

Sedan packade vi in oss i bilen igen och åkte tre timmar åt andra hållet.

Jag kom på att jag är lite som Gandalf.
Ni vet. Först var jag grå, och sedan slogs jag med ett monster längst ner i det svarta mörkret, och då var det nära slutet - men jag kom upp igen, upp i ljuset. Vit och fin. Eller nåt. Coolt. Det tänker jag på när jag känner mig hopplös. För jag är inte hopplös. Jag är inte värdelös. Jag är bara lite knäpp i huvudet ibland. För det finns inga värdelösa människor. Ingen människa är alltigenom ond. OKEJ SANNA? Okej. Bra.


Sa ju det.

Har grymt tråkigt medan jag väntar på att min enda lektion för dagen (bara för att göra mitt liv perfekt är matteläraren såklart den enda som inte strejkar) ska börja, så för att liva upp stämningen lite:


Google-bild på min rektor framför min skola. Aboo, sällsamt vackert.

I dag och i morgon är det strejk. Det var strejk häromveckan också, men nu verkar det vara värre. Internatet kommer att stänga klockan sex och förhoppningsvis öppna igen vid halv åtta. Vet inte riktigt hur stor risken är för att det inte gör det. Lucie och många andra har åkt hem till sina familjer i alla fall. Det handlar om pensionsåldern här, den är 60 nu men regeringen vill höja den till 62 och folk är inte så glada.

Hur som helst, medan jag väntar på att bli utslängd på skolgården (undrar om vi får kvällsmat förresten...) slänger jag upp lite bilder på rummet.




Ack, vilka dåliga bilder jag smutsar ner min blogg med. Men så ser det ut i alla fall. En del av det.

Visste ni förresten att det låter riktigt fult när franska ungdomar säger "lol"?
Löll. Lull. Lyll.

Jag. Är. Så. Trött. Tänkte ta lite bilder med webbkameran, på mitt rum och så (och Svampbob), men nu är det rätt mycket folk här så jag gör det nån annan dag.

Punkt två på den meningslösa grejen:

2. "Franska ungdomar röker på väldigt mycket."
Definitivt sant. Senast i morse satt jag bredvid Jonatan, Lucies chéri, när han rullade cigaretter i matsalen vid frukosten. Förresten... Hur mycket påverkas man av att passivröka marijuana? Jag kanske borde kolla upp det. Ifall jag ska vara beredd på något utöver lungcancern jag kommer att få här, menar jag. För röker man inte marijuana så röker man åtminstone vanliga cigaretter. Typ. Hittills har jag dock konstant tackat nej till både det ena och det andra, ja mamma.

Snart kvällsmat. Undrar om det är okej att man sover i stället.

Elle est morte, la duchesse,
La duchesse aux cheveux longs


I dag besökte jag en magisk plats.


Vi tog en promenad i den magiska trädgården.


Där fanns ett äpple.


Och en massa pumpor. (Jag älskar pumpor.)


Jag ville nästan bo där.


Det fanns en tjock gubbe som körde omkring med en åsna.


Och vi såg på medan de gjorde sådant här. Det brann och var fint.

Nu är jag hungrig.

I dag, kapitel ett: Ögondissekering.
Den här tråkiga bilden får tala för mig. Jag kan tänka mig att verkligheten var cirka 9987 gånger värre. (Jag räknade ut det på min miniräknare.) Lucie fick skära i grisögat medan jag satt ihopkrupen i min vita rock och darrade. Frrrrrr.



I dag, kapitel två: Utbytesstudentsmöte.
Att presentera mig själv på franska inför tre franska journalister, rektorn och en lärare samt sju andra utbytesstudenter fick mig också att darra lite grann. Men jag är bäst, så det gick fint. Sedan tog vi en promenad runt skolan och åt kakor. Och jag ska tydligen vara med i nån tidning. Tänka sig.

I dag, kapitel tre: Benont.
Två franska "skolsystrar" och en klasskamrat, och alla försök till kommunikation var hopplösa. Nästan, i alla fall. Allt var så underbart hemskt och tårarna rann, men varje gång jag klarar av en vidrig sak här vet jag att jag har en vidrig sak mindre att vänta, och det ger ju... ingen tröst men jag lever och det är huvudsaken.

Onsdag betyder ledig eftermiddag. Ledig eftermiddag betyder ligga på sängen i det i övrigt tomma rummet, äta billiga franska kex och lyssna på sin favoritmusik. Till klockan fyra, för då är det springdags. Onsdagar är bra.

Men nu är mina kex slut (hahaha) och klockan är inte så mycket än, så jag ska börja mitt projekt att ta några av de rykten jag fått höra om Frankrike och fransmännen, och utvärdera dem ett och ett. Varför? Pfuit. Here we go.

1. "Fransmän dricker vin till maten varje dag, och barnen också."
Tyvärr. Hittills har jag inte sett en enda vindrickande ungdom, och vuxna dricker det ungefär lika ofta som hemma i Sverige. Tråkigt va?

Förresten var det skolfoto i måndags. När Emelie, eller Emely, eller hur hon nu stavar, skulle fotograferas, var mina klasskompisar tvungna att förklara för fotografen att hon var amerikan, för hon förstod inte vad han sa. Men jag tror att jag slank igenom som vilken fransk tjej som helst... Vad cool jag är.

Och just det... det har regnat hela dagen i dag.

Den här söndagen skulle vi till Angers och äta middag, så jag passade på att inviga mina nya höstskor. Egentligen är det väl fortfarande sommar här, men det låg en svag, svag doft av höst i luften på morgonen, så oavsett om en ny årstid verkligen är på ingång eller det bara var lite regn som dröjde sig kvar från i natt, bestämde jag att det var dags.
Middagen var tämligen trevlig. Familjen vi åt hos har bott i Sverige i sex år och pratar bra svenska, så jag fick äntligen vara lite social med levande människor utan att behöva tänka i fem minuter innan jag kunde öppna munnen. Det gjorde mitt hjärta lite mindre tungt, eller något.

På hemvägen satt jag mest och tittade ut genom bilfönstret. Jag har sagt det förr, jag säger det igen: det är så otroligt vackert här. Märkligt hur mycket skönhet varje liten buske tycks innehålla. Och sedan spelades Boys don't cry på radion och livet flöt in genom öronen, via hjärtat ut i fingerspetsarna. Prrrrr.
Jag har haft en bra helg.

Bisou, bisou.

Så här ser vädret ut idag. Mulet och grått, och precis lagom varmt.
Jag är helt utmattad efter min första skolvecka, men jag mår okej, efter en stunds joggingskosvajande och Strange attraction-lyssnande. Vill egentligen mest lägga mig i sängen (den är helt underbar. Jag tror jag tar med den hem när året är slut) och följa med Pippin på äventyr i Gondor (nej Tilda, jag har fortfarande inte läst klart dem, jag har verkligen inte haft tid), så det ska jag strax göra, ska bara berätta lite om min vecka först.

Den har inte varit så trevlig många gånger, jag har saknat min familj (!?) och allt det fina folket så otroligt mycket. Tanken på att åka hem finns dock inte ens i mitt huvud. Nej. Jag önskar bara att jag kände mig lite mindre ensam. Något lite angenämare har varit engelskalektionerna, där jag ju med god marginal hänger med i allt och dessutom har en helt underbar lärare, Mme Dupré. Ni lär få höra om henne fler gånger.



På vissa lektioner förstår jag ingenting. Åtminstone inte i mitt gråtfärdiga jag-vill-prata-svenska-med-någon-läge. Så då ritar jag istället, vilket innebär att mitt anteckningsblock är fyllt till större delen av fula bilder som den ovan, och till mindre delen av vettiga franska anteckningar.

Nåväl. Cheers, nu ska jag rida lite på Skuggfaxe. Ahaha.

Salut!
Så, det är måndag kväll och jag lever än. Efter en frukost i ensamhet, en busstur till skolan och en skoldag som varade till klockan 18.00 har jag nu ätit en efterlängtad kvällsmat (fast jag fick inte så mycket mat, jag såg inget vegetariskt. Hihi nu blir mamma orolig) och sitter och chillar på min säng. Japp. Har jag berättat något om internatet? Jag tror inte det. Vi är fem personer i min sal; Lucie, som räddar mitt liv hela tiden här, en tyskfransk tjej (jag är hopplös med namn tydligen) som är rätt tyst men som verkar väldigt snäll, två andra tjejer och så lilla jag i hörnet längst in.

Det känns som om jag börjar komma in lite i det här nu. Inte så att jag kan föra några intressanta samtal direkt, och vissa av mina klasskompisar envisas med engelskan vilket är jobbigt eftersom det tar fem minuter för dem att säga en mening som jag kanske redan förstod på franska, men jag klarar mig ändå.

Förresten regnade det här förut. Vad är nu detta?! Fast det var fortfarande varmt. "Vive la France!" ropade Lucie och sprang till matsalen. Jag bara skrattade. Fan, jag är ju svensk.
Godnatt.

Nu är jag på bättre humör så jag ska berätta om min franska söndag.
(Titeln: alla fransmän säger det. Hela tiden. Det är lite lugnande. "Det är ingen fara", "det är inte allvarligt".)



Vid tretiden eller så åkte jag, Laurence (eller Mme Joncour?) och Maïwenn till deras vänner, M et Mme Moulin. Moulin betyder, som säkert alla svenskar vet efter Moulin Rouge, kvarn, och det är också i en gammal kvarn de bor. "My name is mill! Mr Mill!" som Jean (tror jag att han heter) sa. Deras hus var helt underbart. Och i vattnet, som åtminstone förr i tiden brukade strömma genom kvarnen, antar jag, åkte vi kanot i säkert två timmar. Det var fantastiskt vackert vid vattnet, jag satt och drömde mig bort till Midgård, världens Tolkienfeeling.
Mme Moulin: "Jag måste erkänna att du inte säger särskilt mycket!"
Jag: "Non... mais je ne peux pas parler!" (Nej, men jag kan ju inte prata!)
Hon blev gladare när hon hört mig säga en hel korrekt mening i alla fall. "C'est bon français!"

Efter det kände jag mig mycket bättre - hade ju världens deppstund här förut! - och vi cyklade de fyra kilometrarna hem. Stannade och knäppte av bilden här ovanför, men det var omöjligt att på tjugo sekunder fånga skönheten i det där landskapet. Visst låter jag fånig? Pfuit, kom och kolla själva. Att cykla längs de små slingriga vägarna, med gammalt rostigt taggtrådsstängsel på ena sidan och björnbärsbuskar på andra - som då och då öppnas och smälter till breda valv bakom vilka vidsträckta åkrar skymtar för en kort sekund innan buskaget åter sluts... Jag tror jag ska skriva en roman om min första cykeltur här. Det vore inte så svårt. Ni hör ju.

När vi kom hem tog jag lite bilder i trädgården:


Den lilla statyn vid "ingången" till landen har Laurence gjort, tror jag, hon är jätteduktig på sådana saker.


Alors, här är Chupa, deras fina hund. (Som blundar på bilden.) Han gillar att sitta uppe på "plattformen" bredvid gungorna och spana.

Nu är det strax sovdags, bussen går kvart över nio i morgon. Sovmorgon, c'est mieux de håltimmar. Bättre alltså, tror jag att jag skrev. Trött.

En liten del av den underbara trädgården hos la famille och finaste hamstern på Skype i solskenet.
Kryptonväskan som hänger på min dörr och ger mig lite hemlängtan, en text jag förväntas läsa igenom till i morgon och inte förstår en enda mening av, samt ett sött Asterix-pennställ Maïwenn gav mig. De tyckte det var kul att jag kände igen honom, haha.

Söndag. Helgen är så gott som slut. Jag är hemskt nervös för i morgon, vet inte varför egentligen eftersom det värsta borde vara gjort nu, men det är jag i alla fall. Ska strax försöka ta tag i mina läxor tänkte jag. Har haft en mysig helg, alla i familjen är så himla snälla. Jag följde med Christophe när han hämtade Katell vid stallet (där jag också träffade på ett par klasskompisar), handlade och åkte på sightseeing med Laurence och Maïwenn och skakade ner plommon i trädgården. Önskar att jag fick bo här under veckorna också...

Nu: läxdags antar jag. Vill hellre lägga mig i min stora mjuka vita säng och domna bort men då blir väl Mme Bardin - min klassföreståndare och franskalärare - arg på mig i morgon. Det vore ingen bra början på det här läsåret. Kram så länge.

Il fait très chaud ici. Mhm. Jag förstår inte hur alla fransmän står ut i sina jeans.
Anyway. Jag överlevde första natten på internatet, vilket var klart över förväntan. (Damn right.) Sedan smugglade en klasskompis in mig till frukosten. Första lektionen var franςais, andra... fysik, ungefär, vad det än heter. (Tjejen som var för lat för att lyfta armen två decimeter åt sidan och ta fram schemat.) Sista lektionen var idrott. Vi gjorde ingenting i dag, lucky me. Hoppas att vi springer mycket, det är ju det enda jag kan numera.

Efter skolan åkte jag hem till min famille, och där är jag nu. Jag är ganska asocial för tillfället, men jag försökte förklara att jag är så grymt trött. För det är jag verkligen, och helt avskärmad från verkligheten. Tur att det mest är på kvällen det blir så, annars skulle alla fransmän tro att jag var en zombie.

Överlag är det mesta bra, läskigt såklart, men det löser sig alltid. Min klass är snäll och tar hand om mig någorlunda, min familj är jättemysig och väldigt förstående och mitt rum är så fint.


En bit av någon sorts planering för fysiken och utsikten från mitt fönster chez la famille. De har världens finaste trädgård.
Bloggstället, right... Legolas får det att kännas lite mer som hemma.
Guess what's coming up?! Ögondissekering. Vilket djur det rör sig om vet jag inte ännu. Min säng, skrivbordet igen, lite löv jag ritade av någon anledning. Det var det enda min penna ville producera. För varje ritat löv har mitt hjärta slagit hundra nervösa slag i landet långt borta. (Trädet är större nu.)

Satt och läste en stund förut, det lugnar verkligen. Känns som hemma, även om franska främmande röster studsar mot trumhinnorna hela tiden. Den här helgen ska jag bara ta det lugnt. Det är rätt tufft i skolan, men jag kan faktiskt anteckna en hel del. Nu fattas bara det där fina lexikonet, som ligger i min låda dans l'internat... Mycket bra. Nä.

C'est si bon. Bonne nuit.

Så, första skoldagen avklarad!
Jag vet inte, men jag tror att jag förväntas sova om fem minuter. Så jag ska fatta mig kort (jag är så bra på det ju). Min klass är bra än så länge, folk tar hand om mig, åtminstone lite grann. Just nu sitter jag på le dortoir och försöker överleva. Hm. Alla är jättenyfikna och undrar vad i hela fridens namn jag gör här. Men det är okej. En tjej från min klass bor i samma rum, det är bra. Jag behöver nog någon som kan hjälpa mig att få tag på frukost och sådant.

Aja. Jag vågar inte skriva mer. Jag är rädd här, okej?! Men det blir nog bra. Om jag kommer in i matsalen. Det är i alla fall en utbytesstudent till i min klass, från USA, så jag är inte helt ensam i nöden. Nu ska jag bara lära mig att säga ouää på ett övertygande sätt, i stället för att låta så stel med mina oui. Eller nåt. Hej då.

Några skymtar av Sablé, som visat sig vara en otroligt mysig plats.
En restaurang vid ån som jag hemskt gärna besöker igen, med låttexter och urklipp och tidningsomslag och affischer överallt på de röda väggarna, kulörta lyktor i trädgården och fransk musik spelande i bakgrunden. Fast jag åt gädda och champinjoner, i stort sett utan att veta det!? Pappa, det är sant.
Mera Sablé, La Marmotte där vi bor, glada kex som jag åt i Paris när jag var elva år och nu återupptäckte samt dagens frukost. Jag var så mätt.

Det har varit en väldigt händelserik dag. Först möte med rektorn på la lycée; han visade sig vara jättetrevlig, seriös och så men ändå med glimten i ögat hela tiden. Han visade mig runt lite på skolan. Någon hade målat Svampbob Fyrkant på dörren till duschrummen, så jag kände mig liksom hemma direkt...
Le proviseur pratade engelska nästan hela tiden, men jag förstod åtminstone hans franska. Det blir lite vimsigt här, jag vet inte riktigt vad jag pratar för språk till slut.

Hur som helst ordnade han också ett möte med min värdfamilj! Så nu har jag varit hemma hos familjen Joncour. De verkar jättesnälla och så, även om vi har lite svårt med kommunikationen. Huset är jättefint och de har världens underbaraste jardin. Och en söt hund. Och mitt rum är så mysigt!
Så ja, överlag är allt väldigt bra hittills. Jag är ganska trött men det var väl väntat. I morgon börjar skolan, jag är... inte så nervös just nu, men det blir jag nog.

Jag lämnade min kamera hos familjen också - inte det bästa att ta med till internatet direkt - så från och med nu blir det bara sådana här bilder:



Men det gör väl inte så mycket, jag är ju så stilig.
Maintenant, je vais manger de la fromage (är det femininum?) et du pain. So French liksom.