Bonjour tout le monde.
I dag är det precis två månader sedan jag klev av tåget och tog en första promenad i min nya franska hemstad, så för att fira detta tänkte jag helt enkelt sammanfatta lite statistik över mitt franska liv so far.
Sitter för tillfället i Bretagne och chillar... Eller försöker i alla fall, franska tangentbord alltså. Anyway, here we go:

Antal dagar utan baguetter: 3.
Antal duade vuxna: 2, tror jag. Har dock vant mig nu... Kändes himla konstigt att dua tanten i den svenska butiken i Paris!
Antal filmer sedda på franska: 1,5. Först urkass deckare (0,5), inte alls kul (det var dessutom i början så jag fattade inte mycket), sedan Harry Potter och halvblodsprinsen - underbart. Det gjorde mig lycklig. Fast Dumbledores röst alltså, vad hände där egentligen?
Antal dagar utan dessert: 0? Nä, så illa är det inte, jag brukar ju inte äta desserter i skolan. But still.

Nu ska vi käka. Over and out.

Lördag: Jag åkte tåg med världens bästa pryl. Sedan fotade jag inte så mycket mer den dagen tyvärr.


Söndag: Vi började med en promenad.


Till Sacré-Cœur närmare bestämt. Där fanns utsikt och sånt.


Och en harpa.


Gamla gubbar med färg på fingrarna och så.


Det blev kväll och vi hamnade på Champs-Élysées. Gick i affärer vid midnatt och drack varm choklad på Starbucks och sådant.


Måndag: Lafayette.


Det blir tydligen jul någon gång snart, har helt missat det. Glittermums.


Vi åkte upp för alla rulltrapporna. Det var värt det.


Det blev mörkt och vi drack vin på en restaurang nedanför Eiffeltornet. Fast jag drack varm choklad.


Ibland var det nära, ibland var det lite längre bort. Och en gång i timmen glittrade det i blått, men jag hade inget stativ så det syntes inte så värst i efterhand, om ni vet vad jag menar. (Vi missade hissen förresten.)


Tisdag: Lite mer promenader.


Till det här stället, till exempel. Hjälp. Det kommer i ett separat inlägg.

Fotade inte så mycket mer sedan. Men underbart var det, alltihop. Ska dra med mig hamstern och pajätarn dit till vintern också minsann.

I morgon sätter jag mig på ett tåg mot Paris och där stannar jag tills på tisdag. Kommer väl lite efterhandsbloggning då någon gång, så jag behöver inte skriva allt om det nu va. Kameran ligger tryggt nedpackad i ryggsäcken. (Lögn. Den ligger på mitt skrivbord tills i morgon bitti. Men ni vet.)

Den här veckan har jag ägnat åt att posta brev, sakna en pojke som heter Pierre och sitta på en gul stol på l'infirmerie på skolan och proppa i mig tabletter av alla olika slag. Efter en stund gav jag upp alla invecklade beskrivningar och sa att jag hade ont överallt och fyrtio graders feber. Kändes enklare så. Fransk sjukvård går tydligen ut på att ta en tablett per smärtande kroppsdel, svälja den och le.

Pappa försökte också göra sitt till genom att skicka mig ett paket Cure-skivor. Tyvärr ville min dator inte veta av några förbättringar, så jag hostar fortfarande var trettionde sekund. Får väl lita till Parisluften i stället då. Bisous.


Jag tar fula bilder med mening, borde sluta med det snart.

Coucou. Just nu sitter jag i mina tigerstrumpbyxor på min säng på internatet och skolkar från pluggtimmen. Men det är visst ingen som märker något, så det är väl bra allting.
Jag har haft en väldigt bra helg. Fick träffa min "reservfamilj", eftersom mina vanliga värdföräldrar inte var hemma på hela söndagen. De bor en mil från Sablé i en liten, liten by vid namn Parcé. Ska ta med dig dit Elin, så fint.
Idag: 1. Jag kom in i skolan. Facebook har sagt "blocus blocus blocus" hela veckan, så det var lite osäkert. Det är vad det kallas när en massa elever ställer sig framför skolan i rader och, tja, blockerar ingångarna. En del i hela vi-jobbar-inte-till-62-grejen alltså. 2. Vi såg en stund på Burtons Alicefilm på matten idag. Varför? Vet inte, men jag dog nästan av franskdubbad Depp. Inte okej. 3. Min bildlärare tycker om mig igen. Det är bra, för jag tycker om honom. "You are the... daughter of... Claude Monet." Ja, vi pratar engelska med varandra han och jag. Vet inte varför men vi liksom fastnade där. N'importe quoi. Hur som helst var det väldigt kul, för jag visste verkligen inte vad jag gjorde. Gouache är inte mon truc på minsta vis.

Fick för övrigt höra flera gånger i helgen hur bra min franska är efter bara en månad. Kändes skönt att få lite creds, känner mig ju så himla kass. Fast äh. Det är jag väl inte egentligen.
Jag är lycklig. Och i morgon är det strejk i heeela Frankrike tydligen, så jag tar väl en day off jag med. Hah. Kommer säkert inte utanför skolområdet ens för alla arga elever.

Jag är tråkig med. Bisous, tänker inte så mycket på er just nu men ändå. ♥

Klockan är inte ens tio, men här sitter jag ändå. En upplevelsernas morgon helt klart. Klockan sju smet vi ut bakvägen från internatet, viskande, viskskrattande, smygspringande, kånkande på väskor och mandolinfodral (i alla fall vissa av oss).
Redan vid halv åtta var det en folksamling utanför skolan. Mest interna elever - det vill säga, sådana som jag - men andra började också komma dit. Det var lite krigskänsla över det hela. Ställa upp alla éored framför portarna i gryningen, typ. Efter en stund begav jag mig dock av hemåt, stannade till vid bageriet och köpte lite frukost och åt croissant medan solen gick upp. Eller mja, den var nog redan uppe, och förresten var det för molnigt för att se det, men ni vet vad jag menar.

Daniella undrade vad strejkerna handlar om. Har nämnt det förut, men jag kan förklara lite mer. Det handlar alltså om att Sarkozy planerar att höja pensionsåldern i Frankrike från 60 till 62 år. Det är en fråga om pengar, förstås, och planen är inte särskilt populär. Den här veckan har det blivit allt värre på min skola, och i går började slutligen även eleverna att strejka och demonstrera på gatorna. Själv följde jag emellertid inte med på demonstrationen.
Titeln är ett exempel på vad som står på de skyltar ungdomarna gjort och burit omkring på det senaste dygnet.

Nu ska jag dricka äcklig fransk mjölk och fira att jag får vara ensam hemma flera timmar. Cheers.

I dag har jag strejkat. Med min långa svarta klänning fladdrande i vinden stod jag utanför skolans grindar och trängdes bland hundratals revolutionära fransmän. En av dem hade blå mössa. (Elin, logga in på Skype någon gång.) Jag må aldrig bli lika cool som Tilda Kjerrulf, men den här dagen var ändå speciell.

Har ingen aning om hur det blir imorgon, så jag stiger väl upp, drar på mig min rosa klänning (vad mycket prat om klänningar det blev helt plötsligt) och ser vad som händer. Hoppas jag inte tappas bort på vägen. "Du tappade en fisk på förra rutan" liksom. Borttappad rosa fisk gömmer sig bakom ett mandolinfodral i ena hörnet av bagageriet. Inte okej.
Det är i alla fall mer grejer på gång, vi måste upp en timme tidigare än vanligt för att... någonting. Tappad var ordet. Fast det gör ingenting. Jag gillar det här på nåt sätt. Bara jag får mitt pain au chocolat till frukost tänker jag inte klaga.

Bisous, over and out.

Så skönt att kunna bocka av alla punkter på dagens att göra-lista.


Det var en månad sedan sist jag avslutade en riktig bild. Tyckte det var dags att bryta det. Efter den här dagen borde jag sluta säga "att rita" när folk frågar vad jag gillar att göra, och börja svara "att rita Robert Smith" i stället.

Jag är bäst på att skriva intressanta inlägg. Förresten, dagens oh noes: Inga baguetter. Inte en enda. Vart tog alla baguetter vägen?! Fast jag har ändå ett snitt på fem om dagen så jag kan nog chilla.

Klockan ringde tjugo över sju, precis som alla andra dagar.
Ljuset tändes, och åh, vad jag kommer att hata det ljuset så småningom. Så obarmhärtigt i nyvakna ögon.
Men jag klev upp, för ljuset är ändå franskt. Jag drog på mig kläder passande för tjugofem graders värme, jag åt mina baguetter och jag var med på hela idrottslektionen. Jag ägnade trettio sekunder åt en spellista med några låtar som passade in. Skrev fåniga saker i min almanacka och vandrade hela den hemska vägen hem i solskenet, för min plånbok låg visst kvar ungefär två trappor bortom allt nåbart och därmed även bussbiljetten. Men ce n'est pas grave, jag hade precis så många cent att jag kunde köpa mig lite färdkost. Jag hade fått brev med strumpor i. Och sedan tittade jag på något slags fransk deckare, av vilken jag förstod precis så mycket att jag kunde fastslå dess uselhet.
Och nu lyssnar jag på Friday, I'm in love för tusende gången sedan tidernas begynnelse, och klockan är lite efter elva och mitt rum är fullt av insekter. Och vem vet, kanske är jag rätt lycklig ändå.

You can never get enough
Enough of this stuff

Godnatt.


Jag ska gå till sängs med den här. Eller hans röst i alla fall. Alltid något.

Först fick jag tjugo av tjugo på engelskaprovet. (Borde inte vara någon sensation, men jag var tvungen att öppna krig mot tanten för att hon skulle förstå vissa saker. Och äh, jag lyckades. Tydligen.)
Sedan fick jag chansen att kalla en fransman dum och ful. (Liksom, hur många får göra det i livet? Nä just det.)
Sedan fick jag vara ensam och uträtta lite ärenden. (Ni som aldrig provat att bo på internat kanske inte riktigt förstår hur fantastiskt just det här är, men det gör inget, jag förstår själv så det räcker och blir över.)
Sedan råkade jag stöta ihop med en viss annan fransman på vägen hem. Han är nog den vackraste person jag någonsin träffat, men jag ska ändå inte skriva om honom här (tydligen inte, nej, bra Sanna) för det är inte... bra.

Hur som helst. Jag är på så otroligt gott humör att jag ska ta mina inneidrottsskor, som inte är gjorda för att springa utomhus i, och försöka springa utomhus i dem. Är man glömsk så är man. Och då bör man nog egentligen inte bo på internat i ett främmande land men det verkar inte vara så mycket att göra åt saken.

Och just det. Alltså, här är han.


Och när jag ändå håller på kan ju det här också få hänga med. Här är min säng.


Här är fängelsekorridoren.


Och här är slutligen ett bevis på att ja, jag är här och ja, det är onsdag.

Jag började göra en "Varför den här veckan sög"-top 5-lista à la Rob Gordon, men jag raderade den. Ryck upp dig ungjävel, du sitter fan i Europas finaste land och käkar baguetter. Det kunde ju ha varit värre.


Den här vägen går jag varje måndag morgon, det är lite uppmuntrande på något vis.


Det här huset ligger ungefär hundra meter från min familles. Maison à vendre, står det på en skylt utanför. Prrr jag vill vara miljonär eller nåt. Finfint.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget? Helt meninglöst. Men det är söndag i alla fall. Och just det, jag var med i en tidning häromsistens, tillsammans med de andra utbytesstudenterna på mitt lycée. Kanske hamnar på bloggen någon gång det med, vem vet. Nu febersvider mina ögon sådär hemskt igen, får nog gå och lägga mig en stund. Klart besviken över att förkylningar finns i Frankrike alltså. Vad hände där? Bisous, vous me manquez. ♥