I dag och i morgon är det strejk. Det var strejk häromveckan också, men nu verkar det vara värre. Internatet kommer att stänga klockan sex och förhoppningsvis öppna igen vid halv åtta. Vet inte riktigt hur stor risken är för att det inte gör det. Lucie och många andra har åkt hem till sina familjer i alla fall. Det handlar om pensionsåldern här, den är 60 nu men regeringen vill höja den till 62 och folk är inte så glada.

Hur som helst, medan jag väntar på att bli utslängd på skolgården (undrar om vi får kvällsmat förresten...) slänger jag upp lite bilder på rummet.




Ack, vilka dåliga bilder jag smutsar ner min blogg med. Men så ser det ut i alla fall. En del av det.

Visste ni förresten att det låter riktigt fult när franska ungdomar säger "lol"?
Löll. Lull. Lyll.

I dag, kapitel ett: Ögondissekering.
Den här tråkiga bilden får tala för mig. Jag kan tänka mig att verkligheten var cirka 9987 gånger värre. (Jag räknade ut det på min miniräknare.) Lucie fick skära i grisögat medan jag satt ihopkrupen i min vita rock och darrade. Frrrrrr.



I dag, kapitel två: Utbytesstudentsmöte.
Att presentera mig själv på franska inför tre franska journalister, rektorn och en lärare samt sju andra utbytesstudenter fick mig också att darra lite grann. Men jag är bäst, så det gick fint. Sedan tog vi en promenad runt skolan och åt kakor. Och jag ska tydligen vara med i nån tidning. Tänka sig.

I dag, kapitel tre: Benont.
Två franska "skolsystrar" och en klasskamrat, och alla försök till kommunikation var hopplösa. Nästan, i alla fall. Allt var så underbart hemskt och tårarna rann, men varje gång jag klarar av en vidrig sak här vet jag att jag har en vidrig sak mindre att vänta, och det ger ju... ingen tröst men jag lever och det är huvudsaken.

Så här ser vädret ut idag. Mulet och grått, och precis lagom varmt.
Jag är helt utmattad efter min första skolvecka, men jag mår okej, efter en stunds joggingskosvajande och Strange attraction-lyssnande. Vill egentligen mest lägga mig i sängen (den är helt underbar. Jag tror jag tar med den hem när året är slut) och följa med Pippin på äventyr i Gondor (nej Tilda, jag har fortfarande inte läst klart dem, jag har verkligen inte haft tid), så det ska jag strax göra, ska bara berätta lite om min vecka först.

Den har inte varit så trevlig många gånger, jag har saknat min familj (!?) och allt det fina folket så otroligt mycket. Tanken på att åka hem finns dock inte ens i mitt huvud. Nej. Jag önskar bara att jag kände mig lite mindre ensam. Något lite angenämare har varit engelskalektionerna, där jag ju med god marginal hänger med i allt och dessutom har en helt underbar lärare, Mme Dupré. Ni lär få höra om henne fler gånger.



På vissa lektioner förstår jag ingenting. Åtminstone inte i mitt gråtfärdiga jag-vill-prata-svenska-med-någon-läge. Så då ritar jag istället, vilket innebär att mitt anteckningsblock är fyllt till större delen av fula bilder som den ovan, och till mindre delen av vettiga franska anteckningar.

Nåväl. Cheers, nu ska jag rida lite på Skuggfaxe. Ahaha.

Salut!
Så, det är måndag kväll och jag lever än. Efter en frukost i ensamhet, en busstur till skolan och en skoldag som varade till klockan 18.00 har jag nu ätit en efterlängtad kvällsmat (fast jag fick inte så mycket mat, jag såg inget vegetariskt. Hihi nu blir mamma orolig) och sitter och chillar på min säng. Japp. Har jag berättat något om internatet? Jag tror inte det. Vi är fem personer i min sal; Lucie, som räddar mitt liv hela tiden här, en tyskfransk tjej (jag är hopplös med namn tydligen) som är rätt tyst men som verkar väldigt snäll, två andra tjejer och så lilla jag i hörnet längst in.

Det känns som om jag börjar komma in lite i det här nu. Inte så att jag kan föra några intressanta samtal direkt, och vissa av mina klasskompisar envisas med engelskan vilket är jobbigt eftersom det tar fem minuter för dem att säga en mening som jag kanske redan förstod på franska, men jag klarar mig ändå.

Förresten regnade det här förut. Vad är nu detta?! Fast det var fortfarande varmt. "Vive la France!" ropade Lucie och sprang till matsalen. Jag bara skrattade. Fan, jag är ju svensk.
Godnatt.

Il fait très chaud ici. Mhm. Jag förstår inte hur alla fransmän står ut i sina jeans.
Anyway. Jag överlevde första natten på internatet, vilket var klart över förväntan. (Damn right.) Sedan smugglade en klasskompis in mig till frukosten. Första lektionen var franςais, andra... fysik, ungefär, vad det än heter. (Tjejen som var för lat för att lyfta armen två decimeter åt sidan och ta fram schemat.) Sista lektionen var idrott. Vi gjorde ingenting i dag, lucky me. Hoppas att vi springer mycket, det är ju det enda jag kan numera.

Efter skolan åkte jag hem till min famille, och där är jag nu. Jag är ganska asocial för tillfället, men jag försökte förklara att jag är så grymt trött. För det är jag verkligen, och helt avskärmad från verkligheten. Tur att det mest är på kvällen det blir så, annars skulle alla fransmän tro att jag var en zombie.

Överlag är det mesta bra, läskigt såklart, men det löser sig alltid. Min klass är snäll och tar hand om mig någorlunda, min familj är jättemysig och väldigt förstående och mitt rum är så fint.


En bit av någon sorts planering för fysiken och utsikten från mitt fönster chez la famille. De har världens finaste trädgård.
Bloggstället, right... Legolas får det att kännas lite mer som hemma.
Guess what's coming up?! Ögondissekering. Vilket djur det rör sig om vet jag inte ännu. Min säng, skrivbordet igen, lite löv jag ritade av någon anledning. Det var det enda min penna ville producera. För varje ritat löv har mitt hjärta slagit hundra nervösa slag i landet långt borta. (Trädet är större nu.)

Satt och läste en stund förut, det lugnar verkligen. Känns som hemma, även om franska främmande röster studsar mot trumhinnorna hela tiden. Den här helgen ska jag bara ta det lugnt. Det är rätt tufft i skolan, men jag kan faktiskt anteckna en hel del. Nu fattas bara det där fina lexikonet, som ligger i min låda dans l'internat... Mycket bra. Nä.

C'est si bon. Bonne nuit.

Så, första skoldagen avklarad!
Jag vet inte, men jag tror att jag förväntas sova om fem minuter. Så jag ska fatta mig kort (jag är så bra på det ju). Min klass är bra än så länge, folk tar hand om mig, åtminstone lite grann. Just nu sitter jag på le dortoir och försöker överleva. Hm. Alla är jättenyfikna och undrar vad i hela fridens namn jag gör här. Men det är okej. En tjej från min klass bor i samma rum, det är bra. Jag behöver nog någon som kan hjälpa mig att få tag på frukost och sådant.

Aja. Jag vågar inte skriva mer. Jag är rädd här, okej?! Men det blir nog bra. Om jag kommer in i matsalen. Det är i alla fall en utbytesstudent till i min klass, från USA, så jag är inte helt ensam i nöden. Nu ska jag bara lära mig att säga ouää på ett övertygande sätt, i stället för att låta så stel med mina oui. Eller nåt. Hej då.