I morgon sätter jag mig på ett tåg mot Paris och där stannar jag tills på tisdag. Kommer väl lite efterhandsbloggning då någon gång, så jag behöver inte skriva allt om det nu va. Kameran ligger tryggt nedpackad i ryggsäcken. (Lögn. Den ligger på mitt skrivbord tills i morgon bitti. Men ni vet.)

Den här veckan har jag ägnat åt att posta brev, sakna en pojke som heter Pierre och sitta på en gul stol på l'infirmerie på skolan och proppa i mig tabletter av alla olika slag. Efter en stund gav jag upp alla invecklade beskrivningar och sa att jag hade ont överallt och fyrtio graders feber. Kändes enklare så. Fransk sjukvård går tydligen ut på att ta en tablett per smärtande kroppsdel, svälja den och le.

Pappa försökte också göra sitt till genom att skicka mig ett paket Cure-skivor. Tyvärr ville min dator inte veta av några förbättringar, så jag hostar fortfarande var trettionde sekund. Får väl lita till Parisluften i stället då. Bisous.


Jag tar fula bilder med mening, borde sluta med det snart.

Jag kom på att jag är lite som Gandalf.
Ni vet. Först var jag grå, och sedan slogs jag med ett monster längst ner i det svarta mörkret, och då var det nära slutet - men jag kom upp igen, upp i ljuset. Vit och fin. Eller nåt. Coolt. Det tänker jag på när jag känner mig hopplös. För jag är inte hopplös. Jag är inte värdelös. Jag är bara lite knäpp i huvudet ibland. För det finns inga värdelösa människor. Ingen människa är alltigenom ond. OKEJ SANNA? Okej. Bra.


Sa ju det.

Några skymtar av Sablé, som visat sig vara en otroligt mysig plats.
En restaurang vid ån som jag hemskt gärna besöker igen, med låttexter och urklipp och tidningsomslag och affischer överallt på de röda väggarna, kulörta lyktor i trädgården och fransk musik spelande i bakgrunden. Fast jag åt gädda och champinjoner, i stort sett utan att veta det!? Pappa, det är sant.
Mera Sablé, La Marmotte där vi bor, glada kex som jag åt i Paris när jag var elva år och nu återupptäckte samt dagens frukost. Jag var så mätt.

Det har varit en väldigt händelserik dag. Först möte med rektorn på la lycée; han visade sig vara jättetrevlig, seriös och så men ändå med glimten i ögat hela tiden. Han visade mig runt lite på skolan. Någon hade målat Svampbob Fyrkant på dörren till duschrummen, så jag kände mig liksom hemma direkt...
Le proviseur pratade engelska nästan hela tiden, men jag förstod åtminstone hans franska. Det blir lite vimsigt här, jag vet inte riktigt vad jag pratar för språk till slut.

Hur som helst ordnade han också ett möte med min värdfamilj! Så nu har jag varit hemma hos familjen Joncour. De verkar jättesnälla och så, även om vi har lite svårt med kommunikationen. Huset är jättefint och de har världens underbaraste jardin. Och en söt hund. Och mitt rum är så mysigt!
Så ja, överlag är allt väldigt bra hittills. Jag är ganska trött men det var väl väntat. I morgon börjar skolan, jag är... inte så nervös just nu, men det blir jag nog.

Jag lämnade min kamera hos familjen också - inte det bästa att ta med till internatet direkt - så från och med nu blir det bara sådana här bilder:



Men det gör väl inte så mycket, jag är ju så stilig.
Maintenant, je vais manger de la fromage (är det femininum?) et du pain. So French liksom.

En liten bit av Paris, franska blommor, en tallrik sniglar, mina röda tår på vift, en liten rosett och slutligen en Parisbild till, från Mon... vad det nu hette. Jag är lite trött. Montparnasse! Älskar de där tavlorna, där plattorna snurrar till så fort något ändras. Varje gång ett tåg går blir det ett himla snurr.

Nu är vi här. Sablé-sur-Sarthe. Någon som vet var det ligger? Nä, jag tänkte väl det. Men där är jag. Och allt är sådär bra och fint, och det är supervarmt och det känns som om Medelhavet borde ligga ett kvarter bort. Ungefär.
I går (oj... det känns som om det var i ett annat liv) när jag skulle åka, var jag ändå rätt nervös. Men det försvann i takt med ett jättefint farväl från några av världens bästa, en lugn fin tågresa och lite tid i Frodos sällskap. Faktiskt. När tåget rullade ut från Paris kände jag bara hur rätt allt är.

Hittills har jag pratat med fyra personer här. En som hjälpte mig med väskan på stationen i Paris (det finns visst inga rulltrappor utanför Sverige), en skum gubbe som började prata med mig när jag stod ensam med allt bagage utanför stationen... han var ganska snäll tror jag, eller så var jag bara lycklig över att vi kunde kommunicera med varandra; en kvinna som försökte få mig att förstå var hotellet låg, och en annan kvinna som försökte få den första kvinnan att komma med en bättre förklaring. Jag var helt gone.
Det finns för mycket att berätta, okej? Det blir ju en roman av det här. Illa.

Nu ska jag duscha, det behövs. Sedan ska jag försöka komma underfund med var det här är för ställe egentligen.